VOLYM 29, NUMMER 4 • DECEMBER 2025.
Celltypspecifik dubbelriktad modulering av STN-neuroner räddar parkinsonmotoriska symptom
Att vinna Juniorpriset vid MDS-kongressen 2025 var verkligen ett av de drömmar som gick i uppfyllelse i min karriär. Sedan mitt första deltagande i MDS i Stockholm 2014 har jag sett många framstående unga forskare få denna ära, och under åren har jag också sett pristagarna växa till ledande forskare som formar området bortom det allra senaste. Att faktiskt få priset kändes overkligt; jag kunde först inte tro på beskedet, och jag minns att jag frågade om det fanns något misstag och om det var sant. Det bästa med att få priset var att ta med min fru och son till prisföreläsningarna, och jag fick chansen att presentera mitt arbete för min familj.
Jag minns dagen jag valde neurologi som min framtida karriär. Under min praktik på anestesiologiska avdelningen bevittnade jag min första DBS-operation i juni 2010. Jag minns fortfarande tydligt det ögonblicket: Patienterna väcktes under ingreppet, och jag såg den dramatiska effekten av DBS på tremor hos patienter med Parkinsons sjukdom. Patienten grät, och jag förväntade mig inte ett så djupt ögonblick när jag satt bakom anestesiapparaten. Den enda upplevelsen fick mig att vilja förstå rörelsestörningar djupare och motiverade mig att söka mentorer som kunde vägleda mig. Mötet med professor Beomseok Jeon (BJ) var avgörande; hans mentorskap formade min väg och introducerade mig till den kliniska neurologin och rörelsestörningarnas värld. Som neurologiassistent hade jag möjlighet att träffa många PD-patienter med DBS, och jag började observera de anmärkningsvärda fördelarna med stimulering, både på kort och lång sikt. Till en början undrade jag till och med varför vi behövde studera mekanismerna bakom DBS när det redan fungerade så bra kliniskt. Men med tiden insåg jag hur lite vi egentligen förstod om den underliggande neurofysiologin.
Detta ouppfyllda behov ledde mig till att fortsätta med en doktorandstudie på heltid vid Korea Advanced Institute of Science and Technology (KAIST), där jag fördjupade mig i grundläggande neurovetenskap om basala ganglierna med hjälp av nya tekniker som single-unit elektrofysiologi, optogenetik och in-vivo kalciumavbildning. Mitt arbete fokuserade på att förstå mekanismerna bakom basala ganglierna genom funktionell dissektion av dess kretsar.
När jag återvände till sjukhuset efter att ha avslutat min doktorsexamen blev jag djupare engagerad i att behandla patienter med Parkinsons sjukdom med hjälp av djup hjärnstimulering (DBS) som klinisk fellow under professor BJ. Med mer erfarenhet började jag se saker jag inte hade uppskattat tidigare. Förutom att bevittna betydande kliniska förbättringar stötte jag också på de icke-motoriska biverkningar som vissa patienter upplever. Ju mer jag såg patienter kämpa med kognitiva eller humörrelaterade biverkningar efter bilateral STN DBS, desto mer växte min nyfikenhet – och blev så småningom en övertygelse: För att förbättra resultaten, minska biverkningar och utforma nästa generations neuromoduleringsbehandlingar måste vi först förstå de exakta kretsarna vi modulerar. Det var under denna period som idén till mitt prisbelönta projekt började ta form. Nya bevis tyder på att subthalamuskärnan (STN) var mycket mer heterogen än man traditionellt trott. Tack vare upptäckten av min kollega Jinny Kim från KIST kunde vi förstå de cellulära subtyperna inom STN. Vi antog att specifika celltyper (parvalbumin-uttryckande neuroner) skulle kunna vara mer involverade i motoriska symtom vid Parkinsons sjukdom baserat på topografisk distribution och elektrofysiologiska egenskaper.
Under nästan tre års arbete, med hjälp av flera Parkinson-musmodeller och avancerade kretsmoduleringsverktyg, upptäckte mitt team och jag övertygande bevis för att selektiv modulering av parvalbuminneuroner kunde rädda Parkinsons motoriska symtom, medan modulering av andra subpopulationer inom STN inte gav några fördelar för motoriska brister i PD-modellen. Dessa fynd stärkte idén att framtida neuromodulering kan vara mycket mer exakt och rikta in sig på specifika cellulära subtyper för att öka nyttan samtidigt som biverkningarna minimeras. Om de valideras över olika modeller och utökas med nyare teknik, skulle sådana insikter så småningom kunna vägleda nästa generations DBS-system som kan stimulera endast de mest terapeutiska mikrokretsarna samtidigt som de skonas de som bidrar till kognitiva eller emotionella negativa effekter. Detta skulle i grunden kunna omforma hur vi personifierar DBS-programmering i framtiden.
Att få Juniorpriset är inte bara en personlig milstolpe, utan också en påminnelse om varför vetenskaplig nyfikenhet och uthållighet är så viktiga. Jag hoppas att min resa uppmuntrar andra unga forskare att följa sina frågor med passion. Ibland kan ett enda ögonblick av inspiration – som min första DBS-operation – förändra en karriär. Och ibland går drömmar verkligen i uppfyllelse. Jag vill tacka alla mina kollegor och laboratoriemedlemmar, särskilt professor BJ för hans vägledning under hela min karriär. Och slutligen vill jag uttrycka min uppriktiga tacksamhet till min familj för deras orubbliga stöd.
Du kan se inspelningarna från plenarsessionen 2025, inklusive föreläsningarna från Junior Award, fram till den 30 april 2025.
Lyssna på en podcastintervju om detta sammandrag: 
Lyssna nu
Läs mer Flytta med: